När jag tänker efter är nog allt det här egentligen mitt fel.
Att jobba på distans gav oss den frihet vi alltid velat ha. Det gav oss också alldeles för mycket skärmtid, för lite frisk luft och några kilo extra.
Jag hade länge drömt om ett växthus och en plats där jag kunde odla egna frukter och grönsaker. Efter vad Pär förmodligen skulle beskriva som envist tjat lyckades jag till slut övertyga honom om att ett ruckel var en betydligt bättre idé än en kolonistuga. Där skulle vi slippa grannar inpå knuten, hundarna skulle få gott om plats och jag skulle äntligen kunna sätta igång med alla odlingsprojekt jag hade i huvudet.
Pär var inte helt övertygad från början, men någonstans längs vägen upptäckte han att han faktiskt tycker om att gräva. En spade blev så småningom en samling, och med jämna mellanrum dyker det upp en Messenger-länk till ännu en modell som, enligt honom, är helt annorlunda än alla de andra. Av alla intressen jag trodde att han skulle skaffa sig var spadsamlande definitivt inte ett av dem.
Att köpa ett ruckel visade sig dessutom ha en oväntad fördel – det var i princip omöjligt att göra det sämre. Varje projekt blev en förbättring, så vi fortsatte bara att starta nya. Kökslandet växte. Hönsen flyttade in. En kläckmaskin dök upp. Skafferiet fylldes gradvis med sylt, marmelader och konserver tills Tobias konstaterade att jag i princip spelade Gas Station Simulator: Real Life. Under tiden fortsatte Pär att utöka spadsamlingen.
Någonstans där hade vi nästan alltid tre eller fyra projekt igång samtidigt. Att hålla familj och vänner uppdaterade om allt blev ganska tidskrävande, så jag startade en blogg istället.
Som så många andra goda idéer uppdaterades den… ibland.
Med åren förändrades livet också. Annie träffade Tyler i Skottland och delar numera sin tid mellan Sverige och Skottland samtidigt som hon förbereder sig för att söka till universitetet. Tobias däremot höll envist fast vid att livet skulle vara betydligt bättre någonstans med färre myggor.
Varje februari rapporterade nyheterna glatt att våren hade kommit till Helsingborg. Utanför vårt fönster låg det fortfarande metervis med snö, och varje projekt vi drog igång behövde ta hänsyn till nästan tre meter tjäle.
I september hade vi till slut fått nog.
”Vi köper en gård i odlingszon 1.”
Önskelistan var egentligen ganska enkel: odlingszon 1, plats för alla våra projekt, några universitet i närheten och direktflyg till Skottland.
I juni 2025 hittade vi en gård som verkade uppfylla allt.
Ingen av oss hade någonsin varit i Skåne. Vi hade aldrig sett gården. Vi bokade en digital visning, läste besiktningsprotokollet och köpte den ändå.
Där och då kändes det helt rimligt.
Det visade sig vara precis rätt beslut.
När vi berättade för våra vänner att vi skulle flytta var de flesta överens om att vi hade blivit fullständigt galna. De krävde regelbundna uppdateringar eftersom tidigare erfarenheter gav dem all anledning att tro att vi snart skulle hitta på nya projekt.
Det räckte för att damma av min sedan länge försummade blogg, ge den en ny domän och lova – ännu en gång – att den här gången faktiskt hålla den uppdaterad.
Så här är vi nu. Det här är mitt försök att hålla det löftet.
Vi har fortfarande en tendens att starta projekt som på något sätt alltid blir betydligt större än vi tänkt oss. Vi misstänker att den vanan inte kommer att försvinna i första taget.
Välkommen till Ctrl + Alt + Skåne.
