Hur överlever hönsfåglar egentligen?

Jag älskar våra djur, men ibland undrar jag på fullaste allvar hur hönsfåglar lyckats överleva som grupp. Jag vet att våra tamhöns och kalkoner är framavlade och inte riktigt går att jämföra med sina vilda släktingar, men ändå…

Häromdagen lyckades vår faverolletupp kliva ner i en tom kartong. Sedan stod han där och såg fullständigt förbryllad ut. Han gick några varv, tittade på kanterna och verkade ha accepterat att kartongen numera var hans nya bostad. Jag stod bredvid och väntade på att han skulle komma ihåg att han faktiskt har två fullt fungerande vingar.

Efter några minuters funderande kom han till slut fram till samma slutsats. Ett försiktigt flax senare var han ute ur kartongen och promenerade vidare som om ingenting hade hänt.

Och så har vi Cletus.. En kväll var det dags att locka in djuren. Alla kom. Utom Cletus.

Vi ropade. Vi letade igenom stallet. Vi gick runt hela ängen flera gånger och tittade bakom buskar och uthus. Till slut gav vi upp och tänkte att vi fick fortsätta leta i dagsljus.

Nästa morgon hittade vi honom mitt ute i det höga gräset.

Cletus är inte direkt någon liten fågel. Han är en rejäl bronzekalkontupp, så stor att man tycker att han borde vara omöjlig att missa. Ändå hade han lyckats kamouflera sig så pass bra att vi gått förbi honom kvällen innan.

Han verkade ha sovit alldeles utmärkt. Ingen stress. Ingen panik över att ha tillbringat natten ensam och inte heller någon större längtan efter damerna på andra sidan ängen. Han reste sig lugnt, sträckte på sig och lufsade tillbaka som om hela sökinsatsen varit ett problem vi hittat på.

Eftersom vi tydligen behöver leta efter Cletus med jämna mellanrum bestämde vi oss för att göra något åt brännässlorna utanför hönshuset. Att leta efter en kalkon är betydligt enklare om man slipper ta sig genom brännässlor i midjehöjd.

Enligt rasbeskrivningen ska kalkoner gärna beta brännässlor, men det verkar inte vara något våra känner till, så Pär fick gräva upp dem istället. Det visade sig snabbt vara ett populärt initiativ. Innan han hunnit särskilt långt stod både kalkonerna och faverolletuppen bredvid och följde arbetet med stort intresse, även om intresset verkade börja först när de första daggmaskarna kom upp till ytan.

Jag vet inte om det är den skånska jorden eller om allt bara blir större här nere, men daggmaskarna är betydligt större än vad jag är van vid. Det hade uppenbarligen inte heller undgått hönsfåglarna, som såg till att varje mask försvann ungefär lika snabbt som Pär hann få upp den. Av någon anledning verkade ingen av dem tycka att de själva borde hjälpa till med grävandet.

Pär verkade också nöjd. Han har ju ett dokumenterat behov av att gräva och gärna för hand, så det här får väl räknas som terapi.

Dessutom känns den här typen av projekt betydligt mindre riskfylld än när han får för sig att klättra upp i träd med en motorsåg.