Två mirabellträd och en man med spad-abstinens

Tidigare har jag berättat om mirabellerna som Marie hjälpte mig att identifiera. De må vara små, men de är otroligt goda och har en liten citruston som vanliga plommon saknar. Marmeladen blev verkligen lyckad. Problemet var bara att de ynka tre litrarna skörd inte riktigt motsvarade mitt begär.

Träden står i den sista delen av vår häck. Eller häck är kanske fel ord. Längs uppfarten består den av skogsalm och ser faktiskt ut som en häck ska göra. Den sista biten närmast huset är däremot mer ett snår där någon en gång verkar ha haft en plan och sedan lämnat naturen att improvisera resten. Alm, lönn, liguster, syren, hägg, häggmispel, fläder och lite annat har under åren vuxit ihop till ett enda stort härke. Mitt i allt står dessutom en en gigantisk halvmurken stubbe som jag fortfarande har ungefär tusen idéer om. Det är där de står, inklämda mellan almar och lönnar i princip i total skugga. Under våren kunde man ana en liten strimma av vita blommor i häcken. Det visade sig senare att det bara var en gren som lyckats ta sig ut. Resten av träden stod kvar där inne och verkade ha accepterat sitt öde.

Det kändes därför ganska rimligt att ge mirabellerna lite bättre förutsättningar. Jag tänkte att den större sekatören och röjsågen nog skulle räcka ganska långt. Pär, som varit svältfödd på grävprojekt sedan vi flyttade hit och led av svår spad-abstinens, gjorde en helt annan bedömning av situationen. Innan jag riktigt hunnit fundera klart började mobilen plinga till. Första stubben. Andra stubben. Tredje stubben. Därefter slutade jag hålla räkningen.

Där stod han i 27 graders värme, omgiven av trips och med ett växande berg av rötter. Jag funderade en stund på om jag kanske borde hjälpa till, men han såg alldeles för nöjd ut för att jag skulle vilja förstöra det. Så jag gick och gjorde det jag är bäst på – startade ännu ett projekt.

Medan Pär höll sig road och verkade nöjd passade jag på att ta sticklingar från buskar runt om på gården. Inte från det vi grävde upp, utan från sådant som redan trivs här och som jag gärna vill ha mer av. Jag har läst mig till att årsskott verkar ge bäst resultat, så jag klippte 10–15 cm långa sticklingar, tog bort de flesta bladen, delade de största och stoppade sedan ner dem i krukor för att rota sig. Nu återstår egentligen bara att vattna dem två gånger om dagen och hoppas att de är lika engagerade i projektet som jag.

Marie gav mig dessutom ett utmärkt tips. Har man fyndat en planta men ännu inte bestämt var den ska stå kan den få bo i en pallkrage tills vidare. Jag tackade henne för den informationen och hoppas fortfarande att Pär inte riktigt förstått vad det innebär när jag nu börjat prata om en ”plantskola”. Jag känner att det här öppnar upp för helt nya möjligheter att fynda växter utan att behöva bekymra mig om så oväsentliga detaljer som var de egentligen ska planteras.

Efter ett par dagars arbete ser området närmast huset definitivt inte ut som en häck längre. Just nu ser det mest ut som ett kalhygge med några spretiga pinnar kvar. Jag ska erkänna att det krävs betydligt mer fantasi än trädgårdskunskap för att se slutresultatet just nu. Samtidigt vet jag att det var rätt beslut. Mirabellerna har äntligen fått ljus, ligusterhäcken har kommit fram igen och för första gången går det faktiskt att se vad som växer där inne.

I mitt huvud är det redan en liten lund med fruktträd, blommande buskar och mattor av vårblommande lökar som övergår i marktäckare när blomningen är över. Den gamla stubben har fått en liten damm runt sig och mirabellerna producerar betydligt mer än tre liter. Verkligheten har bara inte hunnit ikapp än.

Det enda jag faktiskt är lite orolig för är den fantastiska mattan av scilla som mötte oss i våras, följd av påskliljorna. Jag hoppas att de klarade Pärs framfart. Det visar sig väl nästa vår om visionen börjar med blommor eller bara väldigt mycket bar jord.