Jag höll på med lite av varje ute på gården idag och bestämde mig bland annat för att ta sticklingar av ligustern. Sagt och gjort. In i buskaget, klippa några fina skott och sedan ner till växthuset för att rensa bort bladen, hämta krukor och fylla dem med jord.
Efter en stund tyckte jag att det kliade lite i hårbotten, men jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade ju precis stått inne i ett buskage. Det kliade lite till. Sedan i nacken. Jag kliade mig lite förstrött och fortsatte plantera.
Jag tog upp mobilen för att fortsätta läsa förökningsinstruktionerna.
Då såg jag hur något millimeterstort, svart ramlade ner på skärmen.
Och började röra på sig.
Sedan kom ett till.
Hjärnan gick i totalt baklås.
Löss.
Jag vet att det är fullständigt orimligt. Jag har inte umgåtts med några dagisbarn och jag har inte kramat någon annan än Pär de senaste månaderna. Logiken sa att det inte kunde vara löss, men hjärnan lyssnar inte på logik när den väl bestämt sig. Hela kroppen började klia som tokig och planer för totalsanering av hela hemmet började läggas upp på min mentala att göra-lista.
När jag tittade ner på armarna såg jag hur det kryllade av dem. Jag kanske inte var täckt av miljoner, men fem trips per kvadratcentimeter hud är nog ingen orimlig uppskattning.
Små svarta kryp kröp över armarna, händerna och tröjan. Ju fler jag såg, desto mer kliade det. Jag började febrilt borsta av mig, men det spelade ingen roll. De verkade bara bli fler. Eftersom vattenslangen låg precis intill tog jag helt sonika den och spolade av hela mig, med kläder och allt. Det här var ju fullständigt vidrigt. De liksom klibbade sig fast mot huden och den där klådan när man såg dem krypa runt…
En snabb googling på mobilen berättade att det var trips jag hade drabbats av.
Och då slog minnet till.
Jag hade ju blivit varnad.
Både skåningar och smålänningar hade sagt åt mig att vänta bara tills jag träffade på trips. Jag minns att jag mest log och tänkte att de nog överdrev. Hur kunde det finnas något värre än jättespindlar, mördarsniglar och, för att inte tala om, fästingarna? Små kryp som ändå bara är intresserade av blad kan väl inte vara någon fara.
Men se, de här små rackarna, som är alldeles för små för att ha någon vidare hjärna, verkar inte förstå att jag inte är en buske. Så de provsmakar. De kryper runt. De tar sig in överallt och får hela kroppen att klia.
Jag vill därför rikta ett litet meddelande till alla skåningar och smålänningar som faktiskt försökte varna mig.
Ni borde ha varit tydligare. Det ni borde ha sagt var:
“En dag kommer du att vara täckt av små krälande, äckliga, lössliknande kryp och det kommer att driva dig till ett sådant vansinne att du inte tvekar att spola av dig själv med 15-gradigt kallt vatten i hård stråle.”
PS. Jag har tyvärr inga egna bilder på eländet. Det föll mig aldrig in att börja fotografera när jag var fullt upptagen med att försöka spola av mig ohyran.
Jag funderade en stund på att gå ut till Pär och ta några bilder åt er, men tanken på att frivilligt utsätta mig för den där ohyran igen – och då menar jag inte Pär – känns faktiskt direkt motbjudande.
Så ni får nöja er med en bild jag googlat fram.
Leave a Reply