Skördetiden har börjat

Skördetiden har äntligen börjat, även om vägen hit varit betydligt krokigare än jag hade tänkt mig. Hela förodlingen drabbades av både sorgmyggor och bladlöss som, trots återkommande turer genom duschen hela våren, vägrade ge med sig. Här kunde man tänka sig att de skånska spindlarna skulle ha resurser att ta hand om bladlössen, men icke sa nicke. Tydligen är bladlöss för uschliga för en skånsk spindel som verkar vara ute efter något med lite mer tuggmotstånd.

Det resulterade i att jag kastade ut alla plantor aningen för tidigt i förhoppningen att lössen skulle frysa ihjäl. Den planen höll. Eller så blåste de bort. Det enda problemetet med planen var att plantorna frös också. Nu först börjar allt återhämta sig. Chiliplantorna är fulla med anlag och tomaterna, som är en salig blandning av vad jag hade kvar av fröer, verkar klara sig fint på friland. Gurkorna har också kommit igång. Jag kommer nog att drunkna i dem i år igen. Jag vet ju att två växthusgurkor och fyra frilandsgurkor är mer än tillräckligt. Ändå står det nu fyra växthusgurkor och åtta frilandsgurkor där ute. Jag kunde ju inte bara göra mig av med de extra plantorna.

Jag blev överlycklig när jag upptäckte att det faktiskt fanns rabarber på tomten. Många av mina recept innehåller rabarber och jag var lite orolig för hur jag skulle klara mig utan mitt gamla rabarberland. Den stod däremot både torrt och skuggigt, så efter skörden fick Pär och hans spade rycka ut. Ett nytt rabarberland grävdes ute på åkern och jorden förbättrades ordentligt.

För en enda liten rabarberplanta.

Jag hann i alla fall göra chilimarmelad och rabarberchutney, men lagret känns i minsta laget. Vi får se om jag lyckas tigga till mig lite rabarber någon annanstans så att förrådet räcker hela vintern.

Det växer fortfarande en hel del på tomten som jag inte har en aning om vad det är. Hittills har jag i alla fall lyckats identifiera några buskar med surkörsbär, vilket visserligen inte var särskilt svårt när bären väl dök upp. Men det finns fortfarande flera träd och buskar som jag misstänker är fruktträd, utan att jag kan säga vad de egentligen är.

Som tur var fick vi förra veckan fint besök från Småland av någon med betydligt bättre koll på den inhemska floran än jag. På en kvart hade vi identifierat en hel hög träd och buskar som både Google Lens och AI gått bet på.

Mitt i vår häck, som jag fortfarande misstänker inte borde vara en häck, växer det något som uppenbart är någon form av miniplommon. Vår småländska expert trodde att det kunde vara gula krikon, vilket skickade ner mig i ett kaninhål av googlande där jag ganska snabbt ramlade över namnet mirabell.

Ju mer jag läste desto mer förvirrad blev jag. Den riktiga mirabellen, Prunus domestica subsp. syriaca, är inte samma träd som står i vår häck. Det som skåningar kallar mirabeller är i stället körsbärsplommon (Prunus cerasifera), ett namn som verkar ha följt med från danskans användning av ordet mirabelle.

Det finns alltså mirabell (Prunus domestica subsp. syriaca), krikon (Prunus domestica subsp. insititia) och körsbärsplommon (Prunus cerasifera). Det är ungefär här man börjar förstå varför botaniker envisas med latinska namn. Alla verkar kalla samma sak för olika saker och olika saker för samma sak. Nu återstår bara den enkla delen – att komma på vad jag ska göra med dem.

När jag rotade runt bland mina konserveringsburkar ramlade jag över en present jag fick av en vän förra året. En fermenteringsburk. Eftersom jag fick den precis innan flytten hann jag aldrig packa upp den, och jag hade faktiskt glömt att den fanns. Det kändes nästan som att få den en gång till, och jag blev nog ungefär lika glad den här gången.

Nu var det egentligen bara ett problem. Min egen chili är fortfarande inte mogen efter den där mindre lyckade frostincidenten. Det fick helt enkelt bli en tur till Lucu Foods där ett par kilo jalapeño fick följa med hem.

Hälften hamnade i fermenteringsburken och resten blev Cowboy Candy. Sriracha har jag gjort tidigare, men det här blir första gången jag får använda en riktig fermenteringsburk. Jag misstänker att jag är orimligt entusiastisk över en glasburk med vattenlås, men det tänker jag inte be om ursäkt för.

Medan srirachan står och puttrar och Cowboy Candyn utvecklar smaken har Pär, tillsammans med sin trogna spade, redan börjat på nästa projekt. Nu ska det röjas runt körsbärsplommonet för att ge det ännu bättre förutsättningar inför nästa år. Fortsättning följer.